Est-ce en l’honneur d’une vierge martyre sicilienne, d’une chanson napolitaine ou d’un besoin de lumière que l’on fête la Sainte Lucie le 13 décembre ? En fait, Syracuse et Naples n’ont rien à voir avec la fête de Lucia, c’est la date du solstice d’hiver du calendrier solaire julien que l’on célèbre.
La longue nuit du 13 décembre
Bien avant que la Suède n’adopte le calendrier grégorien en 1753, le 13 décembre représentait la journée la plus courte et donc la nuit la plus sombre et la plus longue de l’année. Cette nuit-là, durant laquelle les créatures surnaturelles étaient particulièrement actives, obligeait les gens à veiller afin de protéger leur ferme et leurs animaux. Les salaisons, les tonneaux de bière et les sacs de blé remplissaient le garde-manger et c’était le dernier jour avant le jeûne qui durait jusqu’à Noël. Dans les campagnes, on en profitait pour bien boire et bien manger : cette fête Lussebete, commençait par trois petits-déjeûners. Le premier se résumait en une bonne rasade d’alcool maison, puis suivaient des nourritures rustiques et consistantes, dont un pain sucré en forme de charrue avec des roues, peut-être l’ancêtre de nos lussekatter.
Une tradition moderne lancée par un journal
La Lucia moderne est originaire des manoirs et châteaux du Västergötland, où une jeune fille couronnée de bougies présentait le café sur un plateau, le matin du 13 décembre. La première représentation picturale de Lucia date de 1848 au domaine de la famille Silfverschiöld à Koberg. Réservée aux villes estudiantines jusqu’au début du XXème siècle, Lucia ne deviendra une des fêtes traditionnelles les plus populaires de Suède qu’en 1927. Le journal Stockholms Dagblad organisa, à des fins caritatives, le couronnement de sa Lucia et le vote se transforma rapidement en concours de beauté. La gagnante et ses demoiselles d’honneur se rendaient en cortège à la fête de la lumière de Skansen. Le concours fut un succès et l’année suivante, la plupart des villes suédoises élirent également leur Lucia.
Lucia, le symbole de la Suède
De nos jours, Lucia est une tradition populaire qui commence au dagis. Flanquée de ses demoiselles d’honneur (tärnor), de garçons d’honneur (stjärngossar), de lutins et autres bonhommes en pain d’épice, Lucia, muette sous ses bougies, mène son cortège chantant dans les écoles, les banques et centres commerciaux. Le cortège de la Lucia nationale est retransmis à la télévision, tôt le matin du 13 décembre ; des concerts de Lucia sont organisés dans beaucoup de quartiers, la veille au soir, ou le matin ou le soir du jour J.
Symbole de la Suède, la fête de Lucia est un savant mélange du culte hédonique de la lumière, d’une tradition teutonne d’enfants déguisés en blanc (“Christkindlein”) sur l’air d’une mélodie napolitaine vantant la beauté de la presqu’île Santa-Lucia. Lucia est un aussi un produit d’exportation et se fête dans les communautés suédoises de l’étranger dans le monde entier. Le seul lien entre la Sainte-Lucie de Syracuse et la Lucia semble être le jour commun de leur fête respective. Néanmoins, comme Lucia/Lucie est la traduction latine de lumière, on attend son retour en bonne et sainte compagnie.
(Re-)lisez notre autre article sur Lucia.
Mes collègues suédois et moi-même sommes assez curieux de la source de cet article. Qu’en est-il de la couronne de bougies représentant Sainte Lucie morte brûlée vive? Et la ceinture rouge symbolisant sang et martyre?
I morgon bitti skrider lucior i tusen tals svenska hem, skolor och på ar betsplatser. Sången klingar, skug gorna ruva och en och annan fäller en tår då barnkören stämmer in.
Hur kommer det sig att ett katolskt helgon hyllas på detta sätt i vårt avkristnade land, då hon för de flesta katoliker utan för Norden bara är ett av hundratals andra helgon, ett namn i almanackan som den stora massan inte ens känner till?
Svaret är att vår Lucia är ett prakt exempel på hur svensk kultur och tradition har uppstått av impulser utifrån som blandats ihop med urgamla svenska traditioner och på så sätt under seklernas gång blivit en unik fest som bara vi och de svensktalande i Finland firar.
Det började med det hedniska midvintermörkret. Ända fram till år 1753 var natten mellan den 12 och 13 december årets mörkaste, men år 1753 övergick vi till den gregorianska kalendern och då flytta des vintersolståndet till den 22 december, där det ligger nu. I folktron var den mörkaste natten en fasornas och trolltygens natt då man måste vara på sin vakt. Där för satt många uppe för att skydda gård och djur mot allt ont som rörde sig i natten.
Samtidigt var det så att i vår katolska almanacka var den 13 december första dagen på fastan, alltså var slakten klar och förråden fyllda och den natten således den sista före jul då man kunde äta sig proppmätt på korv och skinka.
Eftersom alla var goda katoliker på den tiden så följde man kyrkans och almanackans direktiv för Lucias dag. Man drack också en hel del för att stärka modet och skölja ner den goda maten. Lussebete kallades festen.
Under medeltiden var den 13 december också inledningen på vinterlovet för eleverna från katedralskolorna, alltså var de hemma i städer och byar. För att få pengar till mer studier brukade eleverna, det var bara pojkar på den tiden, gå från gård till gård sjungande vackra sånger som de övat in i skolorna. De kom med lyktor och ljus, de var de första stjärngossarna. Någon fin lemmad yngling kunde då vara utklädd till ängel med vingar på ryggen, och som gloria fick han en krans av ljus. Detta är en förklaring till luciakronan – men säg de historiker som är eniga, det finns skilda åsikter.
Uppenbart är i alla fall att det med tiden blev mer vrål och mindre skönsång på luciamorgonen, så någon gång i mitten av 1700-talet ville präster och andra bildade personer i Västsverige civilisera luciaskrålet.
De förvandlade det hedniska brölet till en upphöjd kristen fest genom att låta den där vackra ängeln bli huvudperson. Ängeln fick komma med en vacker krans i håret och man tog bort fläskkorven och skinkan och satte i stället frukostbrickan i hennes händer.
Den första skildringen av en sådan luciamorgon är från 1764 och beskriver en lucia på Horns boställe norr om Billingen. Den första avbildade lucian är från familjen Silfverschiölds gods Koberg från 1848. Den nya seden spred sig från Västergötland via bruken i Värmland till universiteten i Lund och Uppsala varifrån studenterna sedan reste hem med traditionen till sina egna landsdelar.
Ännu kring 1920-talet hade de flesta svenskar utanför universitetsstäderna och Västergötland–Värmland aldrig sett en riktig lucia med ljus i håret, däremot hade många varit med om lussebete och fyllefesten.
Det var en tidning, Stockholms Dagblad, som år 1927 utlyste en omröstning bland sina läsare om vem som skulle bli Stockholms första lucia. Solveig Hedengran hette den utvalda som kröntes i Stockholms stadshus och fick åka med sina tärnor i kortege till ljusfesten på Skansen. Tävlingen blev en stor succé som snabbt spred sig till nästan alla städer i riket och över till de svensktalande delarna av Finland.
Så då du ser lucia komma i morgon, tänk då att här kommer levande svensk historia – en blandning av vår egen heden dom, vår katolska medeltid och nutid, tonsatt med musik från Neapel. Resultatet är en unik svensk tradition som vi ska vara stolta över.
FAKTA
Visste du att…
… Sankta Lucia i dag ligger i San Geremia-kyrkan i Venedig?
■ Hon ligger i en glaskista iklädd en röd klänning med en silvermask över ansiktet. Hon begravdes först i hemstaden Syrakusa på sicilien, men där finns bara hennes ena arm i dag. Resten av skelettet fördes som krigsbyte först till Konstantinopel och sedan under korståget 1204 till Venedig där hon nu äntligen har kommit till ro i Heliga Jeremias kyrka.
… Sankta Lucia enligt legenden var en vacker kvinna från Sicilien?
■ Hon var hemligt kristen då de kristna var förföljda. Hon var rik och hade en stor hemgift, men av tacksamhet för att hennes sjuka mor blev frisk gav hon bort hela hemgiften. Hennes fästman blev då rasande och som hämnd skvallrade han om hennes kristna tro. Hon greps, torterades svårt och halshöggs till slut den 13 december år 304 efter Kristus.
… Luciasången egentligen heter ”Barcarola napolitana” och handlar om neapolitanska fiskares längtan hem till stadsdelen Sankta Lucia i Neapel?
■ Melodin togs till sverige av ”Gluntarnes” skald Gunnar Wennerberg i mitten av 1800-talet. Den vanligaste svenska texten är skriven av Arvid Rosén, men det finns flera varianter.
HERMAN LINDQVIST
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article12701170.ab